onedirectionpower

Senaste:

När vi ätit klart gick vi till soffan igen och satte på en ny film. När den var slut såg jag att klockan var ganska mycket. Harry frågade ifall jag ville sova här och jag svarade jag. Jag skickade ett snabbt sms till mamma att jag skulle sova över här. Alla andra utom jag och Harry hade somnat, men vi var väldigt trötta så vi gick in i badrummet och borstade tänderna och sen gick vi och la oss i hans säng. Jag låg tätt mot honom med hans armar runt mig. Jag somnade nästan direkt med ett leende på läpparna.

”Good morning beauty” sa Harry och gav mig en puss på näsan. Jag log mot honom och kysste honom på munnen. Han la sig på mig och vi kysstes rätt så intensivt.

”Ehum” harklade sig Louis som hade kommit in i rummet. Harry satte sig genast upp och jag blev röd i ansiktet.

”Andreas called me and you have to go home now” sa han och flinade åt oss. Jag nickade och han gick ut ur rummet. Jag klev ur sängen och tog på mig mina kläder som låg på golvet. Jag gick ut ur Harrys rum och gick in i badrummet. Jag borstade snabbt igenom håret och satte upp det i en knut.

”Are you finished? I can drive you” sa Louis när jag kom ut.

”Yes, thanks” sa jag och log mot honom. Jag gick in till Harry och gav honom en hejdå kyss och lovade att ringa honom om en timme, sen gick jag ut till hallen och tog på mig mina skor. Jag och Louis satte oss i hans bil och han körde hem mig. När vi kom fram så sa jag hejdå till Louis och gick in i huset.

”Äntligen kommer du! Vi måste sticka nu” sa Andreas direkt när jag kommit in genom dörren.

”Jag måste duscha först, och vart ska vi?” frågade jag.

”Viktoria åkte in till sjukhuset, hon ramlade ihop vid frukosten” sa Andreas och jag stelnade till. Låg min mamma på sjukhuset? Förra gången hon gjorde det, så låg hon medvetslös i flera dygn och läkarna var tvungna att starta om hennes hjärta flera gånger. Jag tog på mig skorna igen som jag hade tagit av mig och vi skyndade oss bort till bilen. Jacob satt redan där och väntade, Bea och Wille hade följt med i ambulansen. Direkt när jag satte mig i baksätet kom rädslan. Rädslan för att mamma inte skulle klara sig. Även fast jag inte visste något om hur illa det var, så var jag jätte rädd för att det värsta skulle hända. Andreas hoppade in bredvid mig och höll hårt om mig. Jacob körde fort bort till sjukhuset och vi sprang ut till sjukhuset. Jag snubblade och skrapade upp ena knät, men jag kände ingen smärta.

Willes perspektiv:

Jag satt utanför rummet där mamma låg. Skulle hon klara sig? Läkarna hade redan fått starrta om hennes hjärta en gång, och jag var rädd. Rädd för att det värsta skulle hända. Amanda, Andreas och Jacob kom springandes och man såg på Amandas ansikte att hon också var rädd. Hon satte sig på stolen bredvid mig och höll om mig hårt.

”Hur illa är det?” frågade hon tyst.

”De har startat hennes hjärta en gång” svarade jag och kände hur tårarna började rinna. Jag hade först känt mig lite ledsen över att Amanda inte ville vara med mig när vi kommit, men det var ingenting emot vad jag kände nu. Jag kände mig alldeles tom i hjärtat. Jag stod min mamma väldigt nära och ville inte förlora henne. En läkare kom ut och sa att jag och Amanda kunde få gå in, men att mamma fortfarande var medvetslös. Vi gick sakta in och satte oss på varsin sida om hennes säng. Jag tog mammas kalla hand och höll den hårt. Kom igen mamma, vakna då! Jag skulle aldrig klara av att vara utan henne. Pipet från maskinen tystnade, hennes hjärta hade stannat igen. Några läkare kom inrusande och körde ut mig och Amanda. Hon ställde sig och kramade om mig hårt medans vi väntade på att pipet skulle börja igen. Efter et tag kom det och jag och Amanda fick gå in igen. Denna gången satte jag mig i Amandas knä och vi satt där och grät. Det såg så hemskt ut med alla slangar och att mamma var så blek i huden, hon brukade vara rätt så brun annars. Vi satt där inne ett tag och sen kom de andra tre också in. De satte sig på andra sidan och det var helt tyst. Eller, våra snyftningar hördes och pipet från maskinen. Men pipet ville jag bara att det skulle fortsätta. Vi satt där inne i en timme, och sen började min mobil ringa. Jag tittade på skärmen och såg att det var Ida, men jag orkade inte prata med någon, så jag klickade. Jag skrev ett snabbt sms om att jag inte kunde prata nu, men att jag skulle ringa senare. Jag fick ett svar från henne och stängde sedan av mobilen. Andreas och Jacob åkte hem, medans vi andra tre satt kvar. Efter ett tag kom det in en läkare i rummet och sa att de skulle undersöka mamma, så vi var tvungna att gå ut. Jag satte på min mobil och ringde till Ida. Jag kände att jag var redo att prata med henne, hon var ändå en av mina bästa kompisar. Det tog två signaler innan hon svarade.

”Hej Wille! Hur har du det i London?” frågade hon glatt.

”Hej, inte så bra, min mamma ligger på sjukhuset” svarade jag.

”Oj, vad har hänt?” frågade hon oroligt.

”Samma som… förra gången” sa jag tyst och tårarna började rinna igen.

”Oj då, men det kommer säkert å bra som det gjorde förra gången” sa hon tröstande.

”Hoppas det” sa jag.

”Men du? Vet du?” frågade hon lite gladare.

”Nä, vad?” frågade jag lite nyfiket.

”Jag ska till London över helgen” sa hon och jag log lite.

”Vad kul, då kan vi ju träffas” sa jag och blev lite gladare. Då hade jag något att se fram emot.

”Ja, jag kommer vid tolv tiden på fredag, och åker vid halv sju på kvällen på söndag” sa hon. Om fyra dagar skulle hon komma! Vi pratade lite till, men sen kom läkaren ut från mammas rum och jag sa hejdå till henne och la på. Jag gick fram till Amanda och läkaren började prata.

“As it looks now as she will survive, but she is very weak. The more we do not know at this time, we'll do another survey later today”

”Okey, can we go in to her now?” frågade Amanda och läkaren nickade.

Beas perspektiv:

Vi gick in till Viktoria igen och jag satte mig på samma stol som jag suttit på innan. Jag tog min systers hand och tänkte på alla glada minnen vi hade ihop. Som den gången vi åkte utomlands med flyg första gången. Vi skulle åka till Spanien, och på flyget hamnade vi bredvid en man som var väldigt flygrädd. Jag vet att det inte är så schysst att skratta åt någon som är flygrädd, men han såg så rolig ut där han satt och höll hårt i armstöden och tittade rakt fram medans han viskade tyst: ”Jag sitter på ett tåg, jag sitter på ett tåg”

Och en annan gång var vi i vår fasters sommarstuga och plockade massor av jordgubbar på åkern en kilometer bort.

Amandas perspektiv:

Jag satt med Wille i knät och tittade på mamma. Hon var så blek och kall att det nästan såg ut som om hon var död... Sluta tänka att hon är död, maskinen piper ju fortfarande!

”Amanda, vad har du gjort på knät?” frågade Wille och kollade på knät som jag skrapade upp innan.

”Jag snubblade utanför sjukhuset” sa jag och ryckte på axlarna.

”Jag tror att du måste tvätta det rent, det ser väldigt smutsigt ut. Jag tittade ner på knät och såg att han hade rätt, det var en del grus i såret. Wille sa till Bea, och hon gick efter någon som kunde tvätta rent såret. Efter ett tag kom det in en sjuksköterska som tvättade rent mitt sår och satte dit ett plåster.

Harrys perspektiv:

There had been several hours, and Amanda had still not called. I had tried to call her cell several times, but it was turned off. Had something happened to her? Or she just ignored me? Louis said that she probably was just left with hers family somewhere and forgot to call. I took up the cell phone and called her again. But her cellphone was still turned off. I found that I could call Jacob, he ought to know where Amanda was and what she did. I was looking up Jacob amongst my contacts and phoned him. After three signals, he answered.

Louis perspektiv:

Harry phoned someone and after a while representing that person.

"Hello Jacob, do you know where Amanda is? Her cellphone is turned off so I can't get a hold of her, "he said, and when he was silent a moment, he looked completely shocked. "Oh, okay, but can you tell Amanda that she can call me when she can?" asked he. "Thank you, bye-bye”

"Where is she?", I asked him.

"At the hospital, her mother has become kind of sick and they have had to restart her heart several times," he said.

"Okay, do you want to meet Amanda now? I can drive you there if you want? "I said and Harry nodded. We went out to my car and drove off to the hospital. We went in and were to ask which place her mother was in, but we found that we did not know what she was. But then came Harry that she was named Victoria Olsson, so we went to the room that receptionisten told us that she was. Amanda, Bea, and another guy who probably was Amanda's brother was sitting outside. When Amanda saw us, she had a small smile and went up to us and give us a hug.