Del 22
Amandas perspektiv:
När jag hörde vad läkaren sa blev jag helt chockad. Hade mamma bara en dag kvar att leva? Det kändes som om all luft åkte ur mig. Skulle jag inte längre ha någon mamma? Jag tänkte inte på några saker som var vi skulle bo sen osv, det ända jag kunde tänka på var att min mamma snart vara borta. Tårarna fanns där, men började inte rinna. Läkaren gick iväg och Jacob och Andreas kom fram till oss.
”Vad sa han?” frågade Andreas försiktigt.
”A-att ma-mam-ma ba-ba-ra ha-har…” började Wille men kom inte längre innan han började gråta och jag kramade om honom medans mina tårar började komma.
”Mamma har bara en dag kvar” sa jag tyst och kände att Jacob och Andreas kramade om oss också. Bea kom in i korridoren med tårarna rinnande nerför kinderna, hon hade mött läkaren lite längre bort i korridoren och han hade berättat. Jag gick fram och gav henne lång kram. Efter en liten stund gick vi in i rummet. Mamma låg fortfarande bara där. Hon hade inte öppnat ögonen en enda gång på sjukhuset. Bara legat där, blek och kall. Jag gick fram och tog hennes ena hand.
”Jag älskar dig mamma!” viskade jag tyst. Tårarna hade slutat rinna, de fanns inga kvar, inte just nu i alla fall.
Vi hade suttit inne hos mamma i en kvart. Sen kände jag att jag inte bara kunde sitta där och titta på henne, jag var tvungen att gå ut för att få lite frisk luft. Ingen ville följa med mig så jag gick ut ensam. Jag satte mig ner på en bänk och bara stirrade tomt framför mig. Mobilen började vibrera i fickan, men jag brydde mig inte. Men när den ringt sju gånger tog jag upp den och svarade. Det var Harry.
”Hi” sa jag tyst.
”Hi Amanda, how are you?” frågade han.
“Not so good, mum have only one day left” sa jag och tårarna kom igen.
”Do you want that I come?” frågade han försiktigt.
“Sure, I’m outside the hospital” svarade jag och vi la på. Folk som gick förbi tittade konstigt på mig, men jag brydde mig inte. Efter tio minuter såg jag en bil som kom och stannade framför mig. Det var Louis som körde, och bredvid honom satt Harry. Harry gick snabbt ur bilen och Louis körde iväg igen. Jag gick snabbt fram till honom och han kramade mig. Jag lutade mitt huvud mot Harrys bröst och han höll om mig. Vi sa ingenting, utan stod bara där.
Willes perspektiv:
Jag tog tag i mammas kalla hand och tittade på henne. Vad skulle jag göra utan henne? Min mamma kommer dö. Varför? Varför just hon? Medan jag satt och tänkte kände jag hur hennes hand blev lite varmare. Fast det var nog bara för att jag höll i den. Amanda hade varit ute ett tag, men jag kände inte för att gå ut. Jag ville vara md mamma så mycket som möjligt. Även fast hon inte märker något… Jag kollade på mammas ansikte och tårarna kom igen. Varför? Varför just min mamma? Maskinerna började helt plötsligt pipa lite konstigt. Skulle hon dö nu? Men maskinerna började pipa vanligt och jag andades ut. Nej, just nu skulle ho… Vänta, vad var det där? Klämde mamma just till min hand? Jag tittade upp från hennes hand till hennes ansikte och såg att hon hade ögonen öppna.
”Mamma!” utbrast jag.
”Wille” sa hon med en väldigt hes röst och man såg att hon försökte sig på ett litet leende och jag log stort mot henne.
”Hur mår du?” frågade Bea och tårarna rann nerför hennes kinder, troligen var det glädjetårar.
”Ont… Trött” svarade hon fortfarande med väldigt hes röst.
”Vill du ha vatten?” frågade Bea och mamma nickade svagt. ”Jag går och hämtar vatten och en läkare”. Bea reste sig upp och gick iväg.
”Förresten, någon av er kanske ska gå ut och hämta Amanda” sa Bea innan hon gick ut ur rummet och Jacob nickade.
”Jag går och hämtar henne” sa Jacob och reste sig upp. Han gick ut ur rummet och bort genom korridoren.
Jacobs perspektiv:
Jag gick snabbt genom korridoren bort mot hissen och tryckte in knappen för entrén. När hissen äntligen var framme efter att ha stannat på två ställen för att andra också skulle ner, gick jag ut ur dörrarna. Jag såg genast Amanda, hon stod och kramade Harry, och jag gick fram till dem.
”Amanda, she have wake up!” sa jag till Amanda, jag sa det på engelska eftersom Harry var där också. Amanda släppte genast Harry och tog hans hand istället. Sen gick vi snabbt bort till hissen och Amanda suckade högt när det kom n gammal dam på andra våningen som skulle in i hissen, hon tog väldigt lång tid å sig. När hon äntligen var inne i hissen åkte den vidare uppåt och vi klev av på rätt våning. Harry satte sig på en stol utanför rummet medans jag och Amanda gick in till Viktoria. Viktoria höll på och dricka lite vatten och en läkare stod och tittade på alla maskiner och undersökte sedan Viktoria lite.
”Det är ett mirakel att hon vaknade upp, och som det ser ut nu så kommer hon att överleva. Jag vet inte riktigt vad som gjorde att hon blev friskare, men något var det i alla fall. Vi ska undersöka henne imorgon igen, och ifall hon inte blivit sämre så ska hon nog snart få åka hem” sa läkaren som var svensk.
”Vad bra, men kommer hon att bli helt återställd?” frågade mamma läkaren.
”Det vet jag inte än, det beror på hur hon mår imorgon” svarade läkaren och vi nickade.
Amandas perspektiv:
Jag kunde inte beskriva hur lycklig jag var, det gick verkligen inte. Läkaren gick ut ur rummet och jag gick fram till mamma och ställde mig vid sängkanten. Jag böjde mig försiktigt fram och gav henne en lätt kram.
”Jag älskar dig mamma” sa jag tyst och reste mig igen.
”Jag älskar dig också” svarade hon och log svagt mot mig. Mamma gäspade lite och snart sov hon. Vi bestämde oss för att åka hem. Harry halvsatt på en stol utanför och sov. Vad söt han var när han sov! Jag gick fram till honom och skakade om honom lite lätt. Han vaknade och log mot mig. Jag böjde mig fram och gav honom en snabb kyss och sen reste vi oss upp. Vi gick ut till Beas bil och satte oss, men eftersom vi var sex stycken så satte jag mig i Harrys knä. Wille satt bredvid oss och Andreas bredvid honom. Jacob satt bredvid Bea där framme. Harry började prata lite med Wille och Wille var lite bly i början, men efter ett tag satt de och pratade på. Jacob vände sig om och gav mig en blick som betydde att jag skulle komma ihåg att berätta för Wille sen. Jag nickade lite svagt och han log mot mig. Usch, jag som nästan hade glömt det… Jag tittade på Willes glada ansikte och hoppades på att han inte skulle bli allt för sur eller arg på mig.
Jaaa.. denna delen har då jag Melissa skrivit, vet inte ifall den blev så bra... Menmen... Imorgon ska jag börja på del 23, men kommer inte blir klar, så den kommer på tisdag :) Hoppas det duger, och kommentera gärna. Jag har sett att ni är snåla med kommentarerna, så kan ni inte börja kommentera lite, man blir så inspererad att skriva då :) Jag vet att Amanda blev jätte glad över de kommentarer som hon fått :)
/Melissa
Jag tyckte iaf att du skrev bra Melissa :) Hälsa Amanda att hon ska krya på sig och att jag älskar hennes novell <3
