Del 20
Senaste:
Louis perspektiv:
Harry phoned someone and after a while representing that person.
"Hello Jacob, do you know where Amanda is? Her cellphone is turned off so I can't get a hold of her, "he said, and when he was silent a moment, he looked completely shocked. "Oh, okay, but can you tell Amanda that she can call me when she can?" asked he. "Thank you, bye-bye”
"Where is she?", I asked him.
"At the hospital, her mother has become kind of sick and they have had to restart her heart several times," he said.
"Okay, do you want to meet Amanda now? I can drive you there if you want? "I said and Harry nodded. We went out to my car and drove off to the hospital. We went in and were to ask which place her mother was in, but we found that we did not know what she was. But then came Harry that she was named Victoria Olsson, so we went to the room that receptionisten told us that she was. Amanda, Bea, and another guy who probably was Amanda's brother was sitting outside. When Amanda saw us, she had a small smile and went up to us and give us a hug.
Willes perspektiv:
Jag tittade bort mot Amanda där hon stod och kramade om en kille, som antagligen var Harry. Det var en annan kille också. De tre kom tillbaka till mig och Bea.
”Hi Wille, I’m Harry” sa killen med lockigt hår.
”Hi” sa jag tyst och tittade ner i marken. Den andra killen presenterade sig också, han hette Louis. De satte sig ner i varsin stol och Amanda satte sig i Harrys knä. Vi satt tysta och väntade på att läkaren skulle komma ut igen. Pipet från maskinen slutade igen och jag kände mig alldeles tom. Ja satt och höll andan och när pipet äntligen började igen, andades jag ut.
”Jag måste åka hem nu, kommer ni med?” frågade Bea och reste sig upp. Jag nickade och ställde mig också upp.
”Nej, jag vill stanna kvar” sa Amanda tyst och Bea nickade.
”Ring ifall det är något, eller ifall du vill bli hämtad” sa Bea och hon och jag gick ut ur sjukhuset.
Amandas perspektiv:
”They should to go home now, but I wanted to stay” sa jag till Harry och Louis eftersom de inte förstått någonting.
”Okay, I’m also going home now, Niall and Zayn are waiting” sa Louis och gick fram till mig. Han gav mig en kram och viskade i mitt öra: ”Everything will be good”. Sen gick även han ut. Jag och Harry satt tysta ett tag, men sen började jag prata om hur det var förra gången mamma blev sjuk. Att hon hade varit medvetslös i flera dygn och att hennes hjärta hade slutat slå några gånger, men inte lika ofta som nu. Läkaren kom ut och sa att jag behövde åka hem och äta och sova. Mamma var medvetslös, men mådde ändå rätt så bra. Jag tog Harrys hand och vi gick bort till hissen. Vi klev in i den och åkte ner till bottenvåningen. Vi gick rätt så långsamt för det var lite svårt för mig att böja knät när jag hade ett stort plåster på det. Harry ringde en taxi och vi åkte hem till mig. När vi klev in genom dörren gick vi direkt upp på mitt rum och jag stängde dörren. Jag satte mi på sängen med Harry bredvid mig. Jag kände hur tårarna började rinna ner för kinderna och Harry kramade om mig. Vi satt så en stund tills Andreas knackade på dörren.
”Kom in” sa jag tyst. Dörren öppnades och Wille stod utanför.
”Jag skulle fråga ifall Harry skulle äta här” sa han. Hans ögon var rödkantade och hans röst var lite grötig som den blir när man gråtit mycket.
”Do you want to eat here?” frågade jag Harry och han nickade.
“Ja det ska han” sa jag till Wille.
”Okej” sa han men stod fortfarande kvar i dörröppningen.
”Hallå? Du kan gå nu!” fräste jag åt honom. Han tittade på mig med en ledsen blick och vände sig sedan om. Han stängde dörren efter sig och jag fick lite dåligt samvete över att jag fräst åt honom så där. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det.
Willes perspektiv:
Hade jag gjort något fel eller? Det verkar som om hon bryr sig mer om Harry än om mig. Jag gick nerför trappan och in i köket till Bea.
”Han skulle äta här” sa jag till henne.
”Okej” sa hon och fortsatte med maten hon höll på med. Jag gick ut på altanen och satte mig i en solstol. Betydde Harry mer för henne än vad jag gjorde? Jag och Amanda stod varandra väldigt nära, men nu verkade det ibland som om hon bara ville få mig att försvinna. Undrar vad hon skulle ha gjort ifall det var jag och inte mamma som låg på sjukhuset… Skulle hon bry sig, eller skulle hon bara vara hemma hos Harry?
”Vad tänker du på?” frågade Jacob och satte sig på en stol bredvid mig.
”Inget” sa jag tyst och tittade ner på mina händer.
”Tycker du att Amanda är mer med Harry än vad hon är med dig?” frågade han och la en arm om mina axlar.
”Mmm, det verkar som om hon är sur på mig eller något” sa jag och fortsatte titta ner på mina händer. Även fast Jacob var fem år äldre än mig så förstod han mig väldigt bra. Han var mer som en storebror än en kusin.
”Jag tror bara att hon är lite chockad över det som hänt med Viktoria” sa Jacob tröstande.
”Kanske det” sa jag och reste mig upp. ”Jag går ut och går en liten stund i parken”
”Okej, säg till sen ifall du vill prata” sa Jacob och log mot mig. Jag gick ut ur trädgården och bort mot parken. Jag gick på lite olika stigar och försökte att låta bli att tänka för mycket på ifall mamma skulle klara sig eller på Amanda.
Amandas perspektiv:
Jag och Harry gick ner till altanen för att middagen var klar.
”Var är Wille?” frågade jag de andra. Wille satt inte vid bordet.
”Han gick till parken för en timme sen, har han inte kommit tillbaka?” frågade Jacob oroligt.
”Jag har i alla fall inte sett honom” sa Bea som också var lite orolig. Varför hade han inte kommit tillbaka?
”What is it?” frågade Harry. Han hade ju inte förstått något eftersom vi pratade svenska.
”Wille haven’t comes back from the park, and it was one hour ago he goes to it” sa jag med panik i rösten. Tänk ifall det hade hänt honom något! Jag tog upp min mobil och ringde honom, men det var ingen som svarade.
”I go and look for him” sa jag och reste mig upp.
”Should I go with you?” frågade Harry och jag nickade. Han reste sig också upp och vi gick bort mot parken. Vi gick runt och letade och ropade på honom. Vi gick in i en liten dunge, och där satt han lutad mot ett träd och grät. Jag gick försiktigt fram till honom och satte mig ner bredvid honom. Harry sa att han skulle gå tillbaka så att vi kunde få prata själva. Jag nickade och han gick iväg.
”Vad är det?” frågade jag och tittade på honom. Han svarade inte. ”Tänker du på mamma?”
”Lite” sa han tyst.
”Är det något annat också?” frågade jag och la min arm runt hans axlar.
”Jag kanske bara missuppfattar allting, men det känns som om du är sur på mig eller något. Och sen så har du knappt varit med mig sen jag kom hit. Jag hade längtat efter att få träffa dig igen, men sen så är du bara med Harry hela tiden” sa han och jag fick väldigt mycket dåligt samvete. Jag hade knappt spenderat någon tid med honom, utan jag hade bara varit hos Harry hela tiden.
”Förlåt, jag förstår dig. Jag är verkligen ledsen, men du?” sa jag.
”Vad?” frågade han och tittade undrande på mig.
”Imorgon slutar jag klockan tre, och då ska du och jag göra något” sa jag och log mot honom.
”Själva?” frågade han.
”Själva” svarade jag och gav honom en kram. Vi reste oss upp och började gå tillbaka för att äta. Maten var säkert kall nu, men jag brydde mig inte så mycket. Nu hade jag fått Wille på lite bättre humör och vi skulle ha en rolig eftermiddag och kväll imorgon.
Del 20 :D Vad tycker ni? Del 21 kommer om typ en timme .. ;)
/Amanda
